Allt om salange

Ofta tycker jag synd om mänskligheten i denna värld. Detta som ett resultat av hur individens handlingar gör anspråk på psykologiska behov. Själva förutsägbarheten i de mänskliga livsvalen gör att alla framstår som offer i mina ögon, offer för oändligt vidsträckta psykologiska komplex.

För mig är allt som uttrycks i denna värld ett led i människors bottenlösa gåtor utan slutstadier. Det finns en djup innerbörd i allt som sägs, det mesta härleds till självuppfyllande profetior och idén om tillfälligheter existerar inte i min värld.

Att jag ser människor som offer för sina behov och sin subjektiva värld klarlägger varför jag har svårt att förundras eller fascineras över andra människor. Därför förväntar jag mig inte mycket i möten med andra, jag upplever snarare möten som fältstudier.

Jag är trött på att uppleva det förutsägbara i att människan är underordnad sin tankeverksamhet, det förutsägbara i att tankens kraft styr resultat och det förutsägbara i sambanden mellan det förflutna och framtiden. Var det här den despotiska utmaningen i livet? Ett spel där vi ska bevisa att vi införlivat andras tankar, värderingar och reaktionssätt. Vad händer då våra tankar åstadkommit mer än vad världen har att erbjuda?

Det är nästan omöjligt att bortse från detaljer beträffande orsaker till vissa beteendemönster hos människor. Jag har inte längre fungerade ögon för symtom med oberoende existens, jag har frigjort mig från alla förvrängda och felaktiga bilder av verkligheten så som vi tolkar den i syfte att leva bekvämt.

Att på daglig basis analysera individer som om de vore genomskinliga offer vilsna i sina egna drömmar börjar få mig att önska att jag aldrig skulle börja spela med min omgivning.

Den enda gången jag låter mitt spel upphöra är när jag märker att en person visar att den iakttar sig själv och sina förutsägbara behov utan att vara dömande. Den enda gången jag själv blir ett genomskinligt offer är när jag älskar, då kanaliserar jag min fokus till de faktiska och överlämnar min kontroll till personen jag möter. Då är det nog hög tid för andra att tycka synd om mig, för till och med jag kan bli ett offer i denna värld.

Det finns så mycket jag vill få sagt, erfarenheter jag önskar att jag kunde omvandla i mänskligt accepterade termer, liktidigt så mycket jag inte kan säga. Jag har en hel mapp med nya bloggutkast som jag klistrat in som sparade dokument på datorn. Anledningen till varför jag låter bli att publicera dessa är dels på grund av att jag inte vill att FRA-lagen misstolkar mina inlägg om mänsklig frihet (detta är såpass uppenbart att jag lämnar det därhän, skämt åsido) och dels eftersom jag mycket väl är medveten om hur tankar och idéer nedsmutsas när de talas vid.

Jag gör ofta ett avsiktligt val att låta en tanke förbli onämnd än att låta mig förslavas språket på så sätt att mottagaren tolkar tanken i nyanser som ursprungligen inte var menade. Språket är ett begränsat verktyg som, till sin inskränkta karaktär, olyckligtvis inte kan förmedla precisa perceptioner.

Jag vill inte möjliggöra kommunikationssystem för avgränsade grupper människor. Om jag besitter en erfarenhet i form av diverse uppslag, avstår jag från att försöka skapa formuleringar som inte är förenliga med budskapet som var avsett från början. Detta till följd av en specifik känslas ogörliga karaktär vid tidsöverflyttning eller förmedling till andra människor. Jag har en del sagolika idéer som jag önskar att jag hade en mänsklig formel till, men parallellt kan jag inte bli förskonad från det faktum att jag nedsmutsar idealiska tankar genom att försöka mig på att tala om dem.

De känslor eller tankar jag ibland försöker förmedla förutsätter att mitt medvetande nästintill inte existerar eller kontrollerar min fantasi. Låt mig klargöra detta; vid detta tillstånd vet jag att fantasins optimala potential uppenbarar sig och får utlopp. Exempel på detta är när jag drömmer och hur dessa drömmars betydelse tappar sin mening när jag försöker använda språket för att förmedla drömmen till andra eller påminna mig själv om den. Att låta drömmen förbli orörd är det alternativ som minst korrumperar och låser den ursprungliga känslan och synbilden som jag upplevde i drömmen.

Jag ska inte längre bemöda mig ett kapitel i mitt liv som redan är avslutat. Jag måste helt enkelt acceptera meningen med att vissa teser ska förbli orörda. Jag brukar jag kalla dessa teser för Volleyteser, de är på ”volley” och har helt enkelt inte vidrört marken eller lagts på bordet än. Att lägga ned en tes på bordet motsvarar att ge sig på att förklara (röra) den. Utan att överdriva är 90% av mina tankar på volley och den dagen jag lägger mina kort på bordet är jag färdig.

I detta inlägg har jag återigen smutsat ner mitt budskap. Jag har ännu en gång gjort ett misslyckat försök i att förmedla en tanke som bara är möjlig att uppleva i tillstånd där medvetandet inte utövar verkan, där iakttagaren inte är någon annan än jag själv som byggt särskilda associationer till vissa ord och meningar. Mina tankebanor kommer garanterat leda fram till fria tolkningar likt ett färgspektrum. Det här är vad jag kallar en relativ värld i sitt esse.

Om detta ögonblick var ett pokergame med universum skulle jag syna Gud totalt. I am calling your bluff.

Varsågoda att tolka fritt.

För tillfället händer det mycket i mitt liv och jag har aldrig så upptaget bekantat mig med mina tankar. Underbart är det. Stängde av min mobil ett tag, tackade nej till planerad solsemester under ledigheten, kände att jag behövde jobba… med mina tankar. I takt med mina tankars införlivning har uppdateringen tyvärr uteblivit den senaste tiden.
 

Måste bara tacka de som fortfarande kikar in här på bloggen. Utöver det tacka för goda kommentarer och råd som slinker med jämna mellanrum, exempelvis nedanstående :)

Aldrig är vi mer oskyddade mot lidandet som när vi hatar. Aldrig är vi mer skyddade mot lidandet som än när vi älskar.

Jag kan inte vara mer förälskad i mitt liv just nu.

Det finns en anledning till att uppdateringen uteblivit den senaste tiden. Nej, jag har inte dött, blivit bortrövad, försvunnit spårlöst osv, osv… mina tankar har absolut inte droppat av, tvärtom, jag har kommit till insikt om så mycket de senaste veckorna. Jag är upptagen med att vara extremt lycklig och bara leva mitt liv. Så, nu vet ni.

Efter en hel del skitsnack om Zlatan bland kommentarerna på Aftonbladet, som börjar likna en hatblogg mot Ibra, levererar en man några meningar vi sent kommer att glömma.


P.S. Jag älskar Ibra

Livet har lärt mig att alla människor i slutändan lever och kämpar för barnet inom sig. Människors liv går ut på att göra revansch och få utlopp för behov som inte blev tillgodosedda under tidigare år. Detta är egentligen en av livets alla meningar; att ge svar på sin barndom.

Människor lever ett annat liv som barn. Jag har en idé om att det finns vissa givna fundamentala behov i relationen till en stabil föräldragestalt som föreligger kärlek och respekt för livet. Jag har tidigare skrivit om vikten av denna relation här http://alltomsalange.blogg.se/2010/december/det-forlorade-paradiset.html.

Det dröjer inte länge innan barnen inleder och internaliseras i vår verklighet där de blir tvungna att verka och handla självständigt. Sakta börjar barnen konstruera verklighetsuppfattning, kongruens och värderingar, enligt mig. För några år sedan skulle jag ha svårt för tanken om att dessa år skulle vara livets absolut viktigaste och mest avgörande skede, men efter rättfärdigande av denna tro på daglig basis, tvekar jag inte längre.

Något jag alltid funderade på när jag var yngre var hur alla människor finner mening i sin tillvaro, vem kämpar de för? Av livets alla frågor, som står uppradade i kö till mitt huvud, så har denna fråga en garanterad VIP-plats så länge jag kan minnas. Jag ska inte säga att jag har en lång erfarenhet av människor, för det har jag absolut inte. Jag är bara 18 år MEN trots detta måste jag hävda att jag har rest mycket och träffat en hel del olika människor med diverse livsmålsättningar.

Vad jag undrat över är hur människan intalat sig själv att existensen har en högre mening, intrinsikalt mål och objektivt värde. Personligen vet jag min specifika anledning men allmänt sätt tror jag att upplevelsen av barndomen ligger som plattform till eliminerandet av den nihilistiska begreppsvärlden. Det är just denna som tillför en högre mening och förser människan med kraft och viljestyrka att fortsätta kämpa i order att utvinna en tillvaro man önskade sig som ung.

Det går inte ens räkna upp hur många gånger jag fått detta bekräftat för mig i form av andra personers prioriteringar i livet och dess ursprung och sammankoppling till barndomen. Inte heller kan jag förneka att mina egna val i livet härleds från mina tidiga upplevelser som ung.

Jag minns en sen natt då jag och en god vän satt under bar himmel i världens mörker. Vi talade om en viktig händelse och jag var nedslagen. Ljuset i mörkret, min vän, ser mig då rakt in i ögonen och säger ”Evin, lev för dig själv som barnet inom dig skulle vilja" och sedan den dagen har jag gjort det. Nu vet jag vem jag kämpar och lever för, nu vet jag vem jag gör framtid för, jag gör det för barnet inom mig. Jag gör det för den lilla 8-åriga Evin.

I min värld är livet ett svar på sin barndom, något som helt enkelt är allmängiltigt. Den som fortfarande förnekar att en av livets alla meningar går ut på att leva för barnet inom sig, lever uppenbarligen inte i samma värld som mig.

Lever du för barnet inom dig?

Går det att med vald metod mäta storheten i smärta och med vilken mätteknik? Vad är det som säger att smärtan som följer av en specifik erfarenhet skulle vara större än en annan?

Enligt mig går det inte att värdera smärta. Alla människor, oberoende av situation, förhållande och händelse, har någon gång i sitt liv upplevt ett smärttillstånd. Omständigheterna i sig går att jämföra och värdera i termer av omfattning, däremot är känslan densamma i varje enskild upplevelse av lidande. Men att säga ”du har inte rätt att uttrycka missnöje, det finns faktiskt folk som har det sämre” kan ibland vara naivt, enligt mig. Att tysta ner människors känslor leder enbart till stagnering. Det viktigare att uttrycka sig fel än att inte säga något alls, för hur skulle man annars orientera sig fram i livet?

Jag tror att människor har ganska svårt att förstå detta. Vi upplever att vi är ensamma om en specifik känsla då ingen annan genomgått samma händelse som oss. Ofta hindrar denna idé människor från att lyssna till varandra och försöka förstå sammanhanget, tror jag. Faktum är att vi människor är ytterst lika varandra, vi delar trots allt samma natur och objektiva värden. Det är otroligt vackert att alla vi människor förstår vad begreppet smärta innefattar och även om du inte genomlidit några krig, blivit misshandlad eller levt under förtryck så kanske du på annat sätt upplevt SMÄRTA i ditt liv som inbegripit kvalitativa känslor.

I och med att smärtan är subjektivt belagd och beroende av individen i sig, bör des tas hänsyn till människors vanor och erfarenheter i livet för att i huvudlaget bedöma smärta. Det tillhör människans natur att organisera världen och finna lämpliga mönster för lidande respektive tillfredställelse, vilken skapas i förhållande till den omgivande miljön. Varje människas upplevelse är en produkt av tidigare erfarenheter som därav bedöms utifrån jämförelser.

Så länge smärta ingivs i ditt sinne och i dina känslor är den verklig. Det går inte att utesluta begreppet smärta bara för att andra människor har det "sämre" än dig, då skulle man kunna säga att du upplever en större smärta i förhållande till de som har det "bättre" än dig (med sämre och bättre syftar jag till allmänhetens bild av yttre omständigheter som reglerar smärtan). Denna mentalitet är inte hållbar då härledningen av den skulle innebära att ditt känslotillstånd inte har en oberoende existens utan enbart är möjlig att definiera i förhållande till externa kunskaper.

Mina slutord får bli att alla har rätt att uttrycka sitt missnöje i livet och faktiskt inse att alla människor upplever samma smärta men med olika händelser som orsaker.

Hahaha...

Det måste finnas något funktionellt värde i uttrycket ”rätt ska vara rätt”, som jag i vanliga fall starkt ogillar. Därför ska jag utgå från det just nu, egentligen bara för att använda det som argument. Till skillnad från modern vetenskap kan jag i alla fall erkänna mina brister.

Jag hade fel. Vid ett skede sa jag att människans observation av förutsägelser, som bekräftar hypoteser, ökar till antalet med tiden -vilket fortfarande är korrekt enligt mig. Dock har jag insett att det inte förutsätter att sannolikheten (för att nästa observation ska ge samma resultat) ökar för varje bekräftad förutsägelse – vilket jag gjorde fel i att säga.

Ok, jag ska ge någon typ av förklaring till varför jag insett ovanstående. Egentligen är ju ord bara en samling melodier som inte alls ger en rättvis bild av det verkligheten men ändå ska jag  försöka…

Att räkna ut sannolikheten för att en händelse ska ske förutsätter att vi vet under vilket tidsintervall händelsen sker inom. Jag gjorde misstaget att indirekt beteckna tidsintervallet (existens) som någon typ av begränsad tid, annars skulle jag ju inte räkna liv i form av sannolikhet. Fy, nu mår jag verkligen illa, jag lyckades verkligen smutsa ner det romantiska begreppet ”liv” på bara 5 sekunder.

Men ändå så mår jag allt förutom illa, för det är just detta jag älskar med livet; att befinna mig i min egen iakttagares ”själ”, att skapa medveten utveckling och att följa mina handlingar utan att döma mig själv.

Det som skänker mig trygghet i livet är att jag, oavsett ordentliga rättelser och iakkttagelser, aldrig kommer att vara fullständig. Allt som jag hittils har skrivit i detta inlägg behöver nödvändigtvis inte vara den sista insikten. Jag kan garanterat säga att jag kikar in här om några månader och direkt förkastar min ovanstående teori om liv och sannolikhet.

Människor kommer aldrig någonsin bli färdiga, något vi ständigt inbillar oss om. Att ha denna inställning till livet kommer enbart att gynna dig. Ingen kan någonsin anklaga eller knäcka dig om du inte uttalar dig i absoluta termer. Precis på samma sätt som ingen kan knäcka ärligheten. Jag kan fortfarande ha fel och jag älskar att säga det.

Idag känner jag mig som en oberoende variabel X som bör faktorisera en relation med en annan variabel Y. Det verkar vara som så att X och Y är ett misslyckat primtal och deras värdetabell ser för tillfället inte ljus ut. De befinner sig i en extrempunkt och definitionsmängden tycks vara som bortblåst. Mellan dem existerar en omvänd proportionaltet. De behöver kanske en rekursionsformel ; en formel som härleder nästa tal i framtiden. Eller kanske fodras en substitution. Det finns längre inte något axiom, grundsatsen kan inte längre vara sann utan ett matematiskt bevis.

Nu är det din tur, Bestäm utan räknare vilka vinklar, i lämpligt intervall,  som är lösningar till vårt problem. Avrunda dig till sanningen tack!